The Mask

Jag såg the mask filmen med kim igår, kanske var det den som startade tankarna, nej, det måste varit Hanna Widerstedt. Hon har ju nyligen bekänt att hennes sätt att vara inte var hennes riktiga jag utan ett konstprojekt.
Hon ville skaka om värderingar och det gjorde hon. Hon gjorde sin roll så bra att man nu tvivlar på om det var ett projekt, eller är detta ett projekt?

Att leva under en mask så länge måste ju påverka ens personlighet? Hur håller man isär olika sidor? Detsamma gäller ju Sveriges största bloggerska Kissie, hon säger att hon spelar en roll. Hur vet hon det efter 5 år av Gucci väskor och stureplans ideal? Kanske är hon inte längre en roll?
En kvinna som lyckats är ju dock Isabella löfengrip, aka blondinbella. Hon startade precis på samma sätt men vid 18 års ålder gjorde hon en stor resa och är idag en väldigt framgångsrik entreprenör.

Det jag nu, eller alltid, fascinerats av är människans roller. Vi lever alla med olika masker, jag har ännu inte mött någon utan en. Därmed är det uppenbart att vi behöver dessa och det då nödvändigtvis inte behöver ses som något negativt.
Du kan behöva en mask på firmafesten, en på föräldramötet och en annan i din vardag. Men vad händer om du aldrig vågar lyfta din mask?

Jag är rätt öppen med att jag är en människa med mycket masker, jag diskuterar det öppet bland mina nära så att de ska förstå att detta är ett problem för mig. I mitt fall är inte maskerna enbart positivt och jag kan inte styra min kontroll av dem.

Jag lever i ständig oro över att ses mask-lös och har därför väldigt svårt för överraskningar. Jag avböjer relativt stor procent av sociala företeelser pga. Att jag inte i förväg kan veta om jag orkar bära rätt mask den dagen det behövs.
Det finns egentligen bara ett tillfälle jag kliver ur min maskerad, och kanske är det därför jag väljer att leva i det tillfället så ofta.
Så hur ska jag avvänja mig från detta mask-beroende? Jag vet innerst inne att jag är omtyckt för den jag är och inte bara den jag vill framställa mig som.
Vad är min rädsla i att låta fler ta del av mig? Jag brukar svara ”jag är rädd för att verka tråkig”, är det sant? Delvis, en av mina mer utnyttjade masker är just clownmasken i sammanhang med vänner. Jag trivs med att få folk att skratta, och då gärna på min egen bekostnad. Varför klagar jag då på masken? För att jag vet att jag är rolig utan masken, jag kan vara kul på riktigt. Inte pressat kul.

Jag måste inte alltid hålla låda, jag får vara tråkig. Jag får nörda ner mig i allt jag tycket om. Jag får nog faktiskt vad jag vill. Var kommer denna pressen ifrån som jag alltid känner? Varför är jag så rädd att människor ska se mig fel att jag inte ens ger dem chansen att se mig rätt?

Jag vill rota igenom hela mitt liv för att hitta svaret, men jag tror det är så många pusselbitar i spelet att det alltid kommer tappas bort någon.

”du är aldrig nöjd” gör sig påmint igen. Jag borde varit atlet, där är det bra att pressa sig vidare till nya nivåer. När man är en tankspridd filosof med vacklande psyke, är det de inte.

Annonser

3 thoughts on “The Mask

  1. Anette Orrefalk skriver:

    “du är aldrig nöjd” Ge mig namnet på den som är det!

  2. Anette Orrefalk skriver:

    Det kommer du få göra i helgen!
    En man utan masker Michael D!

  3. Anette Orrefalk skriver:

    Så fint och klokt du skriver älskade mask-dotter snart smal som en mask! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: