darra i vånda och nöd

Dagens introlåt:

Då såg jag en bild av en flicka,
med en skadskjuten kråka i famn.
Hon springer iväg genom skogen,
så fort som hon någonsin kan.

Och hon springer med fladdrande lockar.
Hon springer på taniga ben.
Och hon bönar och ber och hon hoppas och tror,
att det inte ska vara för sent.

Flickan är liten och hennes hår är så ljust,
och hennes kind är så flämtande röd.
Och kråkan är klumpig och kraxande svart,
och om en stund är den alldeles död.

Men flickan hon springer för livet,
hos en skadskjuten fågel i famn.
Hon springer mot trygghet och värme,
för det som är riktigt och sant.

Och hon springer med tindrande ögon,
hon springer på taniga ben.
För hon vet att det är sant, det som pappa har sagt:
att finns det liv är det aldrig för sent.

Och jag började darra i vånda och nöd,
jag skakade av rädsla och skräck.
För jag visste ju alldeles tydligt och klart,
att det var bilden av mig som jag sett.

För mitt hopp är en skadskjuten kråka.
Och jag är ett springande barn.
Som tror det finns någon som kan hjälpa mig än.
Som tror det finns nån som har svar.

På en guppande spårvagn genom stan,
Mot hemtrakter och disk.
Skjortprovning för halvprinsen och förmodligen förvirring för mig.
På en guppande spårvagn genom det vackraste jag vet, med en hjärna som varit på gröna lund.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: