Vägar svänger, korsningar möts, jag kom i full fart längs motorvägen när du just stannat till för en tre-sekundersregel. Krock.

dfdf

Här är du och jag. Vårat skapade vi, Det vi kallar galenskap. En förvirring som blev klarhet, en klarhet som blev kärlek. Nu målar du skåp i köket, dem ska passa till nya sängen. Sängen du rådfrågar mig om. Som ytterligare en klarhet att jag har något att säga till om.
Här har jag bytt handdukar, flyttat dina saker och planterat om i nya krukor. Du hatar förändring, men du låter mig. Jag får bo in mig, skaffa lite saker som gör att jag helt naturligt säger ”denna vore fin hemma” utan att reflektera över mitt ordval. Ibland blir jag rädd när ”hemma” trillar ur munnen, ibland blir jag rädd när du pratar om ”i framtiden”. Ibland blir jag till och med panikslagen när ”om” byts ut till ”när”.
Men sansen kommer snabbt tillbaka, för jag blir snabbt påmind om just vår klarhet. Du är tokig, jag likaså. Vi tänker för mycket, analyserar vår omvärld in i minsta detalj, anser oss vara smartare än andra och kan förundras över stjärnorna ihop.

Som du sa idag, livet är en underlig uppfinning, så sant så min älskling, för vem trodde för 4 månader sedan att jag skulle sitta med din 14-åriga dotters huvud på axel och kolla glee på TV? Att jag skulle behöva lära mig om pubertetsproblem på nytt så här snabbt?

Men jag trivs här ”hemma”, jag trivs med dig, med er, med våra vardagsbestyr.
Vad ska vi äta, när slutar skolan, hundvaktning, toalettstädning och familjemys.
Sakta men säkert hittar vi våra rutiner, hur vårat nya liv ska fungera.
En gång verkade det svensson-aktiga livet så långt bort och så ovälkommet, nu känner jag
mig helt plötsligt rätt. Jag får vara kvinna, jag får ta hand om, jag får tjura över saker som bara finns i mitt huvud. Du ger mig plats att vara jag.
Och hur jag än beter mig så låter du dina ögon vila på mig med säkerhet, med självklarhet och kärlek.

Idag när vi stod på balkongen och du sa att ”det är så jobbigt det känns som känslorna vill komma ut, som dom är utanpå, som om jag tycker om dig för mycket, det låter kanske fel men jag kan inte förklara det” då blev jag så lycklig, det pirrade i hela mig för att jag tycker inte alls det låter konstigt. Du förklarade ju vad jag kände med. Som att jag inte kan krama dig nog, som om jag vill krypa in i dig. In i vår galenskap. In i vår passion.

Jag vill omringas av våra blixtrar och dunder, våra magiska under. Av dina små gråa hår och mitt ohälsosamma förhållande till nagellack. Bland det enkla, bland det svåra.
Mitt i det du fått mig att älska.

Inser att jag är förvirrad
Är en eldig liten kvinna
Men jag vet så väl vad jag vill ha

Kärlek är ett stort mysterium
Plötsligt gör man allt nån ber om

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: