Den positiva okänsligheten och dess fokus.

Det är märkliga saker som sker i etapper, helt plötsligt inser man att de saker man börjat med faktiskt avslutas. Inte allt men mycket. Jag har fortfarande hundra bollar i luften men dem känns inte lika tunga. Jag betar av dem snabbare än förr, de tar emot lite mindre.

I vanliga fall hade jag vid detta laget velat ligga under täcket och låtit ångesten vara tryggheten jag känner igen, men istället kör jag vidare. Trots oro över mig själv, mina nära och all fysisk ”otursvesked” som haglat in de sista så går jag på mina möten, mailar och ringer de jag måste, svarar lite snabbare när det ringer. Små små förändringar, kanske bara någon enstaka jag uppmärksammar per vecka, men med enorm stolthet. Oron byts mot vilja att kämpa, att ta det som det kommer och inte nojja över sånt man ej kan skynda på. 

Jag säger ja till fler uppgifter, även om de är tråkiga och jobbiga så får jag flera av dessa gjorda. Jag tar mig ut varje dag, uppskattar människor. 

Mitt i tumulten förändras jag åt rätt håll. Jag börjar se att de senaste året gjort någonting med mig. Någonting lugnare, men ändå med samma energi till de jag gärna pysslar med. 

Det är häftigt. Ja, häftigt är rätt ord.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: